De 21 miljoner turisterna gör tillsammans med tiotusentals illegala invandrare stadens gamla yta ännu tunnare. Thomas Steinfeld ser den nya tidens rörelser speglas i ett monumentalverk.

När John Ruskin, den engelske konsthistorikern, år 1851 publicerade sitt monumentala verk “The Stones of Venice“, var det framför allt en tanke som retade hans läsare: att han föredrog stadens bysantinska och gotiska monument framför renässansens präktigare byggnader och konstverk. Han hade lagt märke till hur ytlig den senare tidens konst är: fasaderna i marmor är inte tjockare än tio centimeter, och bakom dem göms det vanliga brända teglet. Vad ett samhälle är och vilken uppfattning det har om sig själv kan avläsas ur sådana fasader, förklarade John Ruskin. Kulisserna i marmor vittnade om undergången för det gamla självstyret och uppgången för adeln. Den nya aristokratin uteslöt nämligen stora delar av befolkningen från makten och förvandlade arkitekturen och konsten till ett politiskt instrument, ägnat att förhärliga härskarna genom lika gigantiska som ytliga ornament. Åttahundra kyrkor besökte John Ruskin när han skrev sin väldiga bok, som på sin tid var en enastående redogörelse för ett historiskt enastående men sedan länge försvunnet samhälle. Nu, mer än hundrafemtio år senare, publicerar den tyske filosofen och konsthistorikern Wolfgang Scheppe en bok, som inte bara i omfång kan jämföras med ”The Stones of Venice”. Tillsammans med sina assistenter och studenter från universitetet i Venedig (IUAV) skapade han, under tre års arbete, en dokumentation över alla rörelser i staden: kulturella, sociala, politiska och ekonomiska. Han läste staden. Han tittade bakom fasaderna. Fram träder den dagsaktuella bilden av en stad som inte längre duger till okunniga svärmeri er. Ty den är globaliserad i ordets yttersta mening, genomströmmad av nutida penga-, makt- och människoflöden som i sig själva fungerar som små och stora kanaler. ”Venice – Atlas of a Global Situation” heter den engelskspråkiga boken (Hatje/Cantz förlag). Wolfgang Scheppe har följt den imiterade märkesväskans väg, har talat med städerskan från Moldavien, kartlagt de kinesiska turisternas rörelser och räknat de illegala invandrarna från Senegal. Han vet att det största hotellet i staden har 85 rum, medan ett enda kryssningsfartyg (i genomsnitt kommer det 14 sådana båtar per dag) har med sig upp till fyratusen turister, de flesta beredda att genast bekräfta sitt symboliska besök i den symboliska staden genom ett symboliskt köp av en symbolisk märkespryl – en väska från Prada, ett halsband från Chopard, en skjorta från Armani. Sjuttiotusen euro per månad kostar det att hänga upp en av de väldiga affischer, som ibland skymmer de gamla fasaderna. Och affischerna är värda priset, eftersom de 21 miljoner turister, som varje år drar genom staden, bildar en sluten publik utan möjlighet att undkomma reklamen. Ändå är det Venedig som bokens läsare ser - i tusentals fotografier, i diagram, essäer och intervjuer - fortfarande ett levande monument över ett enastående historisk sammanhang, bevarad som inget annan historisk kvarleva i världen. I staden New York lever 251 människor på tusen kvadratmeter mark. Omräknat på samma yta, tar staden emot 27 besökare per dag. I Paris blir det, per samma yta och tid, nio besökare på 205 invånare. Venedig slår dock alla andra städer: 59 besökare på 75 invånare. Massorna, som blivit allt större, har radikalt förändrat stadens inre liv, från bostadssituationen till affärernas struktur och tjänstefolkets pendelvägar. Och de tunna fasaderna från 1400-talet har bytt syfte – till att tjäna som kuliss för turisternas drömmar, så att avståndet mellan det skenbart äkta Venedig och dess imitationer i Las Vegas eller Macao blir allt mindre, för att originalet alltmer blir en imitation av sig själv. Den historiska stadskärnan har förvandlats till ett gigantiskt inköpscentrum. Samtidigt är turistströmmen den främsta anledningen till en vidsträckt ”collateral economy”, ekonomiska biverkningar, som gör att Venedig till ett av Europas främsta mål för illegala invandrare.Dessa invandrare - för det mesta mer än tiotusen enbart i ”centro storico”, många av dem från Senegal -har varken uppehållstillstånd eller arbete. Deras enda chans att överleva bygger på en farligt samexistens med turisterna: på en självskapad marknad, där invandrarna säljer billiga kinesiska kopior av väskor eller solglasögon till – ofta: just kinesiska – turister. På så sätt blir Venedig till en stad vid Europas gräns och till ett vägkors, där världens två stora vandringsrörelser möts: turisterna och flyktingarna. Tillsammans förvandlar de staden till en ”dual city”, en globaliserad, djupt kluven metropol, där den sociala (och samtidigt etniska) delningen inte längre är ett uttryck för en ”kris” utan en varaktig konsekvens av ett globalt ekonomiskt tillstånd.